Tillbaka till verkligheten
Wow. Vilka dagar, ni kan aldrig förstå hur bra jag har haft det! Paris ... vilken stad.
Och vilka brudar jag haft med mig. Det har varit så himla roligt, och mysigt oc häfitgt så det kan ni inte tro.
Hur vi skulle ta oss från den enorma flygplatsen i Paris, till hotellet vi skulle bo på hade jag inte en aning om. Antingen hade vi ett jävla flyt under hela resan, eller så är det helt enkelt inte så svårt som vi, eller i allafall jag, hade trott. Men det var ju lite av tjusningen också förstås att inte veta och att få leta sig fram.
Vi hittade ganska snabbt på en taxi när vi kom till utgången. Eller nej .. det var han som hittade på oss. Vi diskuterade lite och följde sedan med honom. Men ojj vad vi ångrade oss när han tog med oss upp i parkeingshuset och har öppnar bakluckan på en liten gammal fyrkantig skruttig bil. Och än mer när vi kör förbi flygplatsen och de riktiga taxibilarna, vita med en gul skylt på taket, står uppradare utanför och tar emot människor.
Japp, vi började resan med att åka svart-taxi till hotellet. (Oops, måtte inte morsan läsa detta)
Japp, vi började resan med att åka svart-taxi till hotellet. (Oops, måtte inte morsan läsa detta)
Med lättande andetag kom vi dit vi skulle och checkade in på hotellet för att sedan börja leta oss omkring efter en fin restaurang. Jag har sett framför mig en fin middag som avslutning på söndagskvällen och att fira att vi tagit oss fram. Men ack så fel vi hade. Efter att kikat de flesta gator, små som stora insåg vi att de måste ha semester allihop. Dessutom var det söndag och allt hade stängt, fast klockan inte var mer än 19 kanske.
När McDonald's till och med var stängt gav vi upp och hittade ett litet snabbmatsställe där vi beställde kyckling och potatis, och slog oss sedan ner mitt på ett litet torg mellan alla de stora höga glashusen runt omkring oss.
När McDonald's till och med var stängt gav vi upp och hittade ett litet snabbmatsställe där vi beställde kyckling och potatis, och slog oss sedan ner mitt på ett litet torg mellan alla de stora höga glashusen runt omkring oss.
På måndagen började det riktiga äventyret. Steg upp tidigt, letade upp tunnelbanan och tog oss till slutstationen där vi klev av och käkade en dyr frukost på STARBUCKS. Tog fram kartan, gick några vändor fram och tillbaka på "Hussman" gatan innan vi lyckades vända kartan åt rätt håll och få rätt riktning mot Champs Elysée och Triumfbågen.
Där sprang vi genom det extremt breda rondellen mellan bilarna som susade förbi, med livet som insats. Hur kul och spännande som helst. Och det var grymt häftigt och se, den är enorm!
Där sprang vi genom det extremt breda rondellen mellan bilarna som susade förbi, med livet som insats. Hur kul och spännande som helst. Och det var grymt häftigt och se, den är enorm!
.. fast det var ingenting vad som sedan skulle komma ..
Vädret var så jäkla toppen. Kunde inte ha varit mer fantastiskt.
Så kom vi fram till Eifeltornet. Och det bara pirrade i kroppen av glädje och spänning. Den är så sjukt stor så man bara får hålla händerna under hakan för att den inte ska ramla ner och skrapa sig i backen.
Jag var lite lätt förbaskad och irriterad över min kamera som blinkade med batterit redan på morgonen. Men det var bara att gilla läget. Så Iphonen fick göra en insats och sen fanns det ju dessutom två till kameror som tog bilder vi sedan ska byta med varandra. (Bl.a därför som jag bara laddar upp mina iphone-bilder nu för att sedan bjuda på världens störa PARIS-BILDBOMB!)
Vi ställde oss i den långa kön som slingrade sig under eifeltornet, men som sedan, efter nästan två timmar, tog oss upp i tornet och vi kunde se ut över hela Paris. Eller det känndes i allafall så. Jag vet inte varför man åker till Paris om man inte går upp i Eifeltornet, för det är så otroligt häftigt. Om man inte är så extremt högdrädd som Malin då förstårs. Men hon trotsade det, strök efter väggarna och släppte inte ledstången för en sekund när vi stod högst upp ;)
Ni ser slingan som går runt där nedan för tornet, det är kön. Och när man kommit till toppen på den har man stått drykt en timme och har ungrfär lika längt till kvar.
Längts ner i bilden där ni ser alla de stora höga glashusen. I det området bodde vi, La Defense
Om ni bara visste hur slut och trötta vi var här, för att inte tala om hur hungriga! Theres den stackaren som hade varit hungrig sedan kl 11 när vi ställde oss i kön till La Tour Eiffel.
Fötterna värkte så vi knappt kunde gå. Jag kunde känns igen smärtan med mitt första 13 timmars pass på Selin's förra sommaren, och ändå var det ingenting mot det här!
Fötterna värkte så vi knappt kunde gå. Jag kunde känns igen smärtan med mitt första 13 timmars pass på Selin's förra sommaren, och ändå var det ingenting mot det här!
Men vi hittade en snäll själ som kunde prata bra engelska och hjälpte oss hitta en mataffär där vi köpte frukt, baguett, chips, vatten och choklad och slog oss sedan ner i en mysig park.
Vi smakade Makroner för första gången i våra liv. Och vi som alla andra gillade dem. Theres och jag fick dessutom med oss varsin ask hem.
Och jag förälskade mig i en väska som jag inte kunde släppa.
Shoppingen var hur awesome som helst! Vi gick efter hela Champs Elysée och hittade så mycket och så mycket fint. Vi gick dessutom in på det störa H&M vi varit på i hela vårt liv. I nästan två timmar hade vi varit där inne innan vi kunde gå ut och vidare till nästa affär. Hur ska vi nu kunde gå in på H&M i Borlänge, eller gå och shoppa på kupolen över huvud taget? pffh Vi måste åka till Paris varje gång vi vill åka och shoppa
Tisdagen var dagen vi skulle ta oss till Notre Dame! Någonting som jag verkligen såg fram emot!
Men vi tog det lite lugnt, kikade i massa affärer på vägen och alla de små mysiga stånden som fanns efter vattnet, samtidigt som vi vända och vred på kartan för att hitta vart vi skulle.
Men vi tog det lite lugnt, kikade i massa affärer på vägen och alla de små mysiga stånden som fanns efter vattnet, samtidigt som vi vända och vred på kartan för att hitta vart vi skulle.
Det var verkligen mäktigt, det var det. Och det var så hägtigt att se. Det kanske låter konstigt och knasigt, men vi var aldrig in. Jag tycker det var väldigt synd för jag hade verkligen velat. Fast det gick inte, vi orkade verkligen inte för vi var så jäkla slut och fötterna värkte värre än någonsin. Kön var jätte lång och det hade bara blivit jobbigt och lite sent som dagen innan, innan vi skulle komma hem. Så vi valde att gå runt och kika på den häftigaste kyrkan någonsin och nöjde oss med den innan vi började leta efter en Metro, som var det enda alternativet för att ta oss hem. Vi hade verkligen aldrig klarat av att gå tillbaka där vi kom ifrån.
Nästan gråtandes gick vi genom mataffären och plockade på oss vindruvor, chips, baguetter, brieost och en flaska vitt vin och slängde oss i sängen så fort vi kom in på hotellrummet. Sen hade vi världen, absolut världens mysigaste sista kväll där ute på balkongen.
STAY TUNED! För det kommer mer, mycket mer. Framför allt i bildväg.
har hur mycket underbara bilder som helst. Dessa är absolut ingenting.
har hur mycket underbara bilder som helst. Dessa är absolut ingenting.
TAKE CARE!
Kommentarer
Trackback