Jag satt på en bänkt, någonstans i en lokal, när han plötsligt bara dök upp mellan hyllorna. Och hans ansikte, det var ingen annan än min pappas. Jag blev så förskräckt, och glad och chockad.

Och när jag kramade honom.
Det var verkligen hans kropp som den alltid har varit, som det alltid kännts när vi kommit, sprungit mot honom och slängt oss om halsen på honom.

Samtidigt som jag inte visste vad jag skulle säga, och huvudet bubblade av alla frågor jag ville ställa så var jag så arg på honom, så arg och jag skrek och ropade hur han kunde göra såhär. Hur kunde han vara borta så länge utan att tala om och höra av sig. Men samtidigt som jag bara stod och skrek och tårarna rann så kunde jag inte sluta le och skratta, för jag var så glad att se honom och att han kommit tillbaka.

Jag var hos honom hela tiden. Och han var så glad. Han mådde så himla bra. Och jag ville inte släppa honom utan bara gå runt och visa alla jag kände att jag fått min pappa tillbaka!
Allt var bara så verkliget. Jag strök min hand över hans ärr på höger underarm. Hans tjocka blodådra på baksidan av vänster underarm, från armbågen och ner. Varenda detalj fanns där.

När jag krävde att få höra vart han varit och vad som hållit honom borta fick jag höra en historia som är så långt i från den sanning om vad som egentligen hänt honom idag. Det var det enda som inte stämmde. Men hur skulle den kunna det. Det är ingen som vet, varken vad som hänt eller vart han är. Och han själv är ju inte här och kan tala om.

Men hans röst, det var hans. Speciellt när han skrattade. Kjelle Blues

Jag saknar honom, nått så otroligt mycket. Och jag hatar att jag ingenting kan göra för att bara få hjälpa till, eller åka och hämta honom, vart än han nu befinner sig i världen.

Innan klockan ringer hinner jag inse att nu är det slut. Nu kommer han att försvinna igen och jag kommer inte få se honom på väldligt länge. Jag kommer som föralltid att leta efter hans ansikte i folkmassorna.

Men det här kan jag leva länge på. länge

Att jag dessutom vaknade själv i sängen har gjort att jag går i någon dimma, lever i en dimma av min dröm tror jag. Men jag önskar att jag hade fått lägga mig i en famn med lite mer kropp än Elefantens.
Men Tobias packade väskan och drog iväg till Göteborg med ett gäng killar 23.30 i natt och kommer förmodligen hem på onsdag. Men jag är glad för honom att de åkte, de är galna! :)