Plötsligt sitter ett naturligt leende på mina läppar, efter en sjukt seg och allmänt tråkig dag.
La mig i solariet för att få lite färg på den här otäckt bleka kroppen, fixade schema för den här månadens jobb och gick sedan hem till morsan och degade i soffan i 4 timmar.
Har ingen kraft, ingen ork. Har en känsla av att en sjukdom snart kommer tackla mig i ryggen.


Mungiporna har bara hängt, utan anledning. Bara inte orkat hålla opp dem.
Men sen kommer jag hem. En person talar om att den gillar mig jävligt mycket, mig som person och uppskattar hur jag är.
Tack, det gjorde min kväll.


Det påminner mig också om en person som talat om för mig att jag en dag gjorde hennes dag, bara genom att hälsa med ett leende. Så himla lite som behövs för att en människa ska må bättre eller bli glad. Och jag beundrar såna människor, för att de säger det till en. Inte bara tänker det, utan talar om det för en.
Vi behöver få höra att vi är bra!




Så Tobias, jag älskar dig otroligt mycket. Mest av allt
Du är det bästa jag vet   Du gör mig lycklig