Idag har jag varit med om någonting som en människa aldrig någonsin vill vara med om. Någonting som jag kommer ha med mig hela livet och som jag aldrig hoppas ska hända igen.

Jag är bara inte helt förstörd över att jag själv känt det värsta rädsla i mitt liv. Utan också över att det var mina arbetskamrater, min chef som också är en person som jag levt ihop med i 12 år som utsatts för ett rån.

I somras jobbade jag på Handelsbanken, gick olika utbildningar om hur man ska försöka handskas med en sån här situation om det skulle uppstå. Och jag ser Fredrik sitta i sin stol och tala om allting för mig om allt, men att risken inte är så stor att det kommer att hända. Att det inte hänt på Handelsbanken på 25 år om ens det.
- Och nu har det hänt.

Jag är så ledsen, rädd, skärrad och chockad. Det är så jävla fruktansvärt.
Även om ingen är skadad är man nog skadad psykiskt föralltid. Jag hoppas det är bra med dem ..



Klockan var mellan 09.10 och 09.15 när jag lite lätt frustrerad gasar på in på Järnvägsgatan efter att ha legat bakom den jävla lastbilen som kröp fram på vägen.
Hinner bara svänga in på gatan och ser en lång man kliva fram ut mot vägen bredvid banken. Han ställer sig bredbent och riktar kpisten mot mig.
De tankarna som susar genom min hjärna då. Det här stämmer inte. Han tar heller inte ner den när jag kommer närmare utan fortsätter sikta och vifta. Då fryser blodet i mina ådror och det går kalla kårar genom ryggmärgen. Jag kunde inte gasa, jag kunde inte bromsa. Jag trodde att 'nu kommer han att skjuta mig, nu kommer han döda mig'.
Men när jag nästan var bredvid honom tar han ner vapnet och vinkar iväg mig.
Skottväst, rånarluva och kpist.
Adrenalinet pumpar så hårt att jag vet inte om jag klarar av att köra den sista biten hem.

Jag har ALDRIG varit så rädd i hela mitt liv! Aldrig, aldrig.
Och vad måste inte de som var inne i lokalen då varit? Fredrik, usch!! :'(

Sen brast det hemma. Och jag är fortfarande lika skärrad och också orolig för de andra.
Och jag önskar bara att Tobias kommer hem snart. Det är så jobbigt.


Polisen ringde upp mig några timmar senare när de fått hört om att jag varit där, ensam på hela Järnvägsgatan med en rånare med en kpist 3 m från mig. De letar fortfarande efter dem och det är poliser runt om i hela Dalarna.
Det är otäckt. Jag är fortfarande skärrad.

Hoppas få höra hur Fredrik mår i morgon också.
Nu ska jag ringa min mamma och glömma att jag är ensam hemma.