Två timmar innan jag ens hade tagit mig upp ur sängen i morse önskade jag att dagen snart var slut. (Ställde klockan i tid i hopp om att viljan till en tidig löprunda skulle uppkomma.) Att det skulle få bli fredag och helg. Det har jag hunnit önska många gånger under dagen.

Efter att svalt en hel det skit och fått några knäpp på näsan fick jag äntligen gå hem med gråten i halsen och med en hjärna som var lika klar och städad som Thailand efter tsunamin.
Drog på mig några extra lager med kläder och trädde på gummistövlarna på fötterna och gasade iväg mot Nås tillsammans med Maja. Med bra sällskap och en mysig kväll på Storänget känner jag mig som människa igen.

Och på tal om den där springturen som jag inte tog i morse och skulle skjuta upp till ikväll, ser ut att få sitt femte försök i morgonbitti igen...


sweet dreams